#vågarläggamigi #brinnförjosefin

Vårbruket kom emellan. Detta blogginlägg skulle publicerats för mer än en vecka sedan. Nu har det fått ligga och mogna. Ämnet blir aldrig gammalt. Håll lågan levande.

Samtal vid frukostbordet, del ett:

”Såg du klart dokumentären i går kväll?”

Jag såg två, den ena handlade om laviner.

”Menar du den om Josefin?”

”Ja.”

”Ja.”

Morgon, fokus macka, grönt te, eSvD och Ystad Allehanda. Enstavig konversation passar mig perfekt.

”Jag skulle vilja veta om om du blev berörd.”

Prioriterar om.

”Ja. På djupet. Josefin känns skör, känslig. Som att hon har klistrat sitt hjärta utanpå kroppen och möter världen så. Inget skydd. Det är därför hennes framträdanden berörde så djupt. Som magi. Det var som att hon öppnade upp en kanal, direkt in till en plats inuti människor där vi berörs. Där vi är sårbara.”

Jag såg Ainbusk live en gång på nittiotalet. När man är liten och svag … Att det låg så mycket verklig smärta bakom orden. Jag visste inte.

”Vi människor kan vara för djävliga. Men varför lät hon det gå så långt?”

Ja, varför säger man inte ifrån tänker jag och känner ett obehag i kroppen.

”Tror det har att göra med självkänsla. Om den är dålig, om det i stället för djup kärlek till sig själv finns ett svart hål. Om man inte byggt starka skyddsmurar kring sin lilla sköra själ. Då finns det en risk att man drar till sig någon som också har ett svart hål inuti sig själv, men som valt strategin misshandel och förtryck för att fylla det där hålet.”

”Som en dålig pardans.”

“Ja. Båda vill sluta men ingen förmår.”

“Men hon verkade ju ha bra självförtroende, gjorde ett säkert intryck.”

”Blanda inte ihop självkänsla och självförtroende.”

Vi delar en banan, jag häller frön, nötter, gurkmeja, honung, hemlagad granola och ekologisk yoghurt från Skånemejeriet i en skål. Sätter mig vid det slitna slagbordet, tittar ut genom fönstret och konstaterar att havet glittrar och att vimpeln inte står rakt ut från flaggstången. En bra dag. En bra sak med min och Rolands relation är att vi kan vara tysta tillsammans. Låta saker och ting sjunka in.

Samtal vid frukostbordet, del två:

Avbryter springturen efter fyra kilometer, kommer på att det är brödbakningsmorgon och att jag borde satt på ugnen. Sudda inte bort din sura min kära surdeg, du gör ett bra jobb under natten i skafferiet, tillsammans med mjöl från Ramlösa kvarn (Rustique), vatten och lite salt. In i Varm ugn tillsammans med lite vatten så det blir ånga. Sänk värmen efter typ tio minuter, ta ut när det börjar dofta oemotståndligt. 

”Jag har tänkt mer på det där med Josefin.”

”Jaha.”

”Såg ett direktsänt debattprogram igår. En av hennes väninnor var där. Det hon sa berörde mig. Lika djupt som själva dokumentären.”

Roland har skurit en tjock skiva av brödet och lagt på en rejäl klick smör, det krasar om kanten när han tuggar, jag uppfattar ett hummande som jag tyder som att han lyssnar.

”Den där väninnan, hon förebrådde sig själv. Sa att hon borde gjort mer, att hon såg hur det var fatt med Josefin men att hon lät det vara. För det gjorde alla andra. Lät den glättiga och perfekta fasaden vara normen. Sopade det andra under mattan, vände sig bort, ville inte se. Hon tänkte att det var typiskt för skådespelare. Men jag undrar.”

R mellan två tuggor.

”Det där gäller alla. Vi är så dåliga på att erkänna misstag. Vi går omkring med teatermasker, hoppas innerligt att inte bli avslöjade.”

”Man borde våga lägga sig i mer. När man anar att något inte står rätt till. Ansvaret kan inte ligga på den som blir misshandlad. För jag tänker att innan det blir fysiskt våld har psykiskt våld pågått länge länge. Och då är den som är i underläge redan nedbruten. Kan inte se klart. Tror att det är hens eget fel.”

”Det krävs mod. Civilkurage. Inte svenskarnas bästa gren eller?”

Roland har bott i Kanada större delen av sitt liv. Jag har också bott i Kanada, och i Frankrike. Något händer med mig när jag kommer hem till Sverige. Det känns trängre, ängsligare på något vis. Men här och nu tar jag ett djupt andetag, och ett beslut.

#vågarläggamigi