Fördelen med att varken ha katt eller hund är att man får en massa andra husdjur. En liten harunge bor inne i den vackra inspirationsträdgården som Leila anlade. Där finns höga täta häckar som skyddar mot den nästan alltid närvarande vinden, låga ringformade buxbomshäckar som skyddar ömtåliga träd och dito blommor. Och harpaltar. Där finns trollhassel, japansk körsbär, bambu, valnöt och en gammal pil. Rostiga portaler och numera även ett växthus och orangeri som ser ut som om det vuxit upp ur marken. Som om det var menat från början att det skulle stå där. Leila har en fantastisk förmåga att skapa organiska, spännande, ombonade och magiskt vackra miljöer med hjälp av växter och utvalda gamla saker som ligger lite nonchalant utslängda här och där. En sådan ynnest att få ta över efter en trädgårdsartist. Ibland får harpalten sällskap av harmamman, eller är det kanske pappan. Har inte lyckats fånga dem på bild, harar besitter ett sjätte sinne, försvinner iväg med vägvinnande skutt bara jag ens tänker på att hämta kameran. Den lille pallrar sig långt in under häcken med stora gröna blad. Andra sidan huset är mera öppen mark, glesare häckar som inte är vintergröna, här seglar gladan och sparvhöken omkring. Spanar efter något litet och oförsiktigt. Dyker ner och får tag i något, kanske en duva. Man kan ju alltid hoppas. De står inte så högt i kurs, sitter i linden och skiter på vårt svarta plåttak, och på bilen. Kanske man skulle ha en katt i alla fall. Harar är svåra att känna skillnad på, honor och hanar alltså. Enklare med fasaner. Vi kallar honom vår egen. Grann och röd på huvudet, långa sexiga stjärtfjädrar tycker hans hona som ömsom verkar svårflörtad och gömmer sig eller tittar bort. Ömsom gör närmanden. Dansen känns igen.

Tänker på hanar av vår egen ras. Läser i tidningen om män som börjar utforska sin ilska. Lyssnar på radion, samma tema. Är det en tillfällighet, eller är det så att män blivit så modiga att de vågar stanna upp och fråga sig – var kommer den här instinkten ifrån? Att bli så himla arg så att det resulterar i att man blir ensam och utestängd, när det var närhet man sökte? Vad är det som händer precis innan vredesutbrottet? Vilka känslor känner man då? Var kommer de ifrån? Det är så spännande. Tänk att vi lever i en tidsålder och i ett land där det här är möjligt. Fler och fler män kliver fram. Rannsakar sin uppväxt, rannsakar sina invanda mönster och nedärvda reflexer. Inser att rädsla inte är en bra grogrund för tillit och närhet och beslutar sig för att ta tag i problemet, dvs sig själva. Detta är mod. Verkligt mod. Och jag applåderar dem alla, bugar mig ödmjukt, ropar Bravo! Känner samtidigt ett stygn av sorg, förstår att grundproblemet handlar om bristande anknytning. Pojkar ska inte pjoskas bort, ska inte gråta. De ska borsta av sig, resa sig upp och gå vidare, ta tag i saker och ting … Insikten gör mig kall, generationer av män som alla vuxit upp med bristande anknytning, bara för att de råkat födas med snopp. Tänker på min egen roll som mamma till en pojke och en flicka. Men inte höll väl jag på så där? Vet i alla fall några som inte gör det, och det är mina barnbarns föräldrar. Det finns hopp. Dinosaurierna måste bara dö ut. Men först, rannsakan.