Mina röda trotjänare. I början av åttiotalet var dessa gummistövlar från franska Equinox det hetaste man kunde ha på fötterna i kappseglingskretsar. Helfodrade invändigt med läder och med sulor som gav perfekt grepp på hala fördäck. Seglare med varma och torra fötter gör bättre ifrån sig. Visst sved investeringen, åttahundra kronor var en halv förmögenhet på den tiden, men oj vad jag älskade mina röda stövlar. De följde med mig i livet, på stormiga hav och stilla infjärdar. I regn och rusk och i stekande sol. Förutom att vara sjöstövlar, även perfekta att skotta snö i. Lätta att komma i och alltid lika varma och sköna. Och täta, inte en endaste spricka i gummit som nu går på sitt fyrtionde år. Nu har de blivit gårdsstövlar, bytt fördäck mot hästgödsel och lera. Greppet fortfarande suveränt. Och jag kan sticka näsan i dem utan att förgås, de luktar nästan gott. Måste vara naturmaterialen. Kanske kommer stövlarna överleva mig, undrar vem som ska bli arvtagare i så fall.
Och så tänker jag på de två (2) par gröna gummistövlar som jag har inhandlat och fått kassera under de drygt två åren vi bott här. De ena paret Tretorn, vilket jag trodde borgade för någon sorts kvalitet. Icke, de är programmerade att hålla exakt en säsong, sen spricker gummit och stövarna börjar läcka. Det är i sådana stunder jag tänker att det på vissa vis faktiskt var bättre förr. Att det då fanns varor som var gjorda för att hålla. Men så vidgar jag vyerna. När jag köper slit-och-släng stövlar gynnar jag kanske en kvinna som i stället för att leva under slavliknande förhållanden i en fattig by har fått jobb på en fabrik, börjat tjäna egna pengar och kan bestämma lita över sitt liv. Men tänk på CO2. Det måste vara bättre att tillverka varor som håller. Men inte för alla. Eller?
Aj, nu blev det svårt.
Jag hoppar i mina röda stövlar och ger mig ut och mockar lite skit i stället. Tre hästar äter mer än två, och bajsar följaktligen mer. Annars är det bara fördelar med att det nu går tre lurviga ston från Island i hagen. Och så ska jag inspektera hönshusbygget som äntligen har kommit igång. Hurra! Sen ska jag studera hönsböckerna vi lånat. Fundera på vilka som ska få kackla runt på Arnhög (förutom jag och Roland). Svenska lantraser, kinesisk import eller en tjusig fransos med stolt kam och grönskimrande fjädrar? Kanske lite av varje. Inte för nationalistiskt, en lagom eftergift åt det Kinesiska och med en touch av la France.
