Jag är gift med en Moberg. Han ligger i sängen och läser om mannen i skogen. De är inte släkt, men har ändå en del gemensamt, förutom efternamnet. Roland växte liksom Wilhelm upp under knappa förhållanden i den Småländska skogen. Fyra av sex syskon i Rolands familj lämnade Sverige, för att skapa sig ett bättre liv. En miljon svenskar tog samma beslut under den utvandringsvåg som Wilhelm berättar om i sin berömda trilogi. Vad är det som driver bort människor från sina länder, förutom krig och svält? Jag tänker att det handlar om en dröm, en vision.
Det måste finnas något bättre, någon annanstans.
En önskan om att lyckas, en vilja att arbeta hårt, att utstå umbäranden. Att skapa sig ett bra liv med hjälp av egen kraft.
Frågan är, tar Sverige verkligen tillvara på denna drivkraft hos våra nyanlända, på bästa sätt? Jag gissar att det finns en potential här och tänker inte fördjupa mig i ämnet, däremot ge ett tips om det nu mot förmodan skulle vara någon i maktposition som läser detta.
Låt de ungdomar som bor i svenska frivilliga familjehem stanna! Här har vi ett exempel på mycket god integration, skött av civilsamhället Sverige. Jag syftar på ungdomar från främst Afghanistan, som bor hos svenska familjer, som har lärt sig vårt språk, våra seder, demokrati och västerländska värderingar. Som i många fall inte har någon annan familj eftersom de anhöriga försvunnit under flykt eller dödats. Från Ystad till Karesuando har svenska familjer hörsammat uppmaningen om öppna hjärtan och öppnat sina hem. Detta är bra, det är en god medmänsklig handling. Och framför allt ett bra sätt att skapa integration. Ungdomarna från Afghanistan vill vara en del av Sverige, de kommer bidra till att bygga vårt samhälle, precis som immigranter byggt samhällen runt världen i alla tider.
Låt oss ta tillvara drivkraften och inte mota bort den!