Innan vi slog oss ner här i den skånska myllan tillbringade vi många år med att utforska världen till fots, och ibland även på cykel. Inte slimmade road bikes där man på sin höjd ser asfalten rakt framför sig, utan långfärdscyklar med fyllda sadelväskor. När man vandrar eller cyklar på det sättet kommer man nära människor och natur. Tempot är precis lagom högt för att man ska uppleva färden i alla sina delar, med alla sina sinnen. Kuba är en av länderna vi lärde känna på detta sätt. Så mycket det nu går att lära känna när man bara är en förbipasserande gäst. Men det finns något hos Kubanerna som vi fäste oss vid. Det finns en stoltet, en generositet och en värme. Under sex veckors cykling kände vi oss aldrig obekväma, rädda eller hotade. Jag jämför med Sydafrika, om vi mött en grupp svarta män med machetes (som vi ofta gjorde på Kuba) hade vi vänt och cyklat i full fart åt andra hållet. Eller, vi hade över huvud taget inte kommit på idén att färdas på cykel genom landsbygden i Sydafrika. Så klart finns det kriminalitet på Kuba, speciellt i turiststråken, men ute på landsbygden. Ingen som vi upplevde i alla fall. Så varför detta? En förklaring kan vara att många kubaner äger en plätt jord, där de kan bygga ett litet hus, odla mat, ha några djur. Marken delades ut efter revolutionen. Jag tror det här att äga en bit jord och kunna försörja sig fyller ett grundläggande behov hos människor. Vi blir stoltare, vi blir mer aktsamma, vi får ett värde.

I veckan hade vi en intressant man på lunch. Han heter Göran, vi fann varandra på Hasse&Tage muséet i Tomelilla. Göran jobbar som lärare i afrikakunskap på Österlen Folkhögskola och har under fyrtio år regelbundet rest med sina elever till Afrika. Oj vilka historier den mannen kan berätta, en sann äventyrare som det inte finns så många kvar av. På Folkhögskolan studerar en hel del nyanlända. Göran reflekterar.

”Problemet är inte mannen som varit chef för försäkringskassan i Syrien. Han kommer klara sig i Sverige. Problemet är hans bänkgranne, nomadkvinnan med täckt hår, som varken kan läsa eller skriva, på något språk. Hur ska det gå för henne? Hur ska det gå för hennes familj?” 

Där och då, vi åt ansjovispaj (mammas recept), föddes en tanke. Eller kanske den fötts tidigare, vi var i alla fall rörande överens om att det var en god tanke och nu tänkte jag testa den på mina läsare. Sverige har gott om mark. Tänk om vi skulle ge bort lite. Till de som sökt sig till vårt välordnade land, men som kanske aldrig kommer trivas här, för att det är – för välordnat. En bit mark, möjlighet att odla, några getter, kor, kanske bin. Göra ostar, starta gårdsbutik. I stället för att stapla folk på höjden i jättelika hyreskomplex, låt de som vill och kan, bo på marken. Det känns som en riktig win-win ur både mänskligt och miljömässigt perspektiv. Vi får ökad tillgång till närproducerad mat, människor som kommit hit får en meningsfull tillvaro, landsbygden lever upp.

De styrande behöver bara lätta på lite regler …