På vägen till veckans reningsbad i Skillinge bastu lyssnar jag till Filosofiska rummet. Det är nära till Skillinge, så jag hinner inte så långt, men ämnet väcker mitt intresse. Det handlar om jordens undergång. Ska vi förbereda oss på den eller inte? Ja hur ska man tänka kring det? Ge järnet, äta så mycket kött man bara orkar, flyga runt jorden åtta varv och avsluta med att baka sig en tårta med importerade jordgubbar från Australien och grädde från fisande kor. För att det ändå inte är någon idé. Eller ska man våga hoppas, på att jorden inte går under den här gången heller.

Men nu är det faktiskt allvar, nu får vi skärpa till oss. Budskapet från de vi satt till världen och som ska ta över efter oss är glasklart. Varje mil du åker, varje klunk eller tugga du tar, tänk dig för. Hur påverkar just det här beslutet jordens framtid? Det låter som medvetenhet i mina öron, och det är en bra sak. Med ökad medvetenhet om konsekvenser av vårt handlande skapar vi bättre samhällen. Men varför ska just jag ta det där ansvaret? Här har vi stora trygga staten som tar hand om oss. Från vaggan till graven. Kan inte ni fixa det här också? Medvetenhet om konsekvenser, det borde väl staten vara bra på. Eller?

Jag tar ett exempel. En kommun handlar upp en tjänst för avloppstömning. Vilket innebär att en entreprenör får monopol. Konsekvensen av bristande konkurrens drabbar tredje part, dvs vi som äger avloppen. Vi får dyrare priser och sämre service. En annan kommun handlar upp företag som ska driva vårdcentraler. Samma företag får monopol inom hela kommunen. De har en policy som innebär att prioritera patienter som är lönsamma (ja ni läste rätt). Har patienterna något val? Svar nej, råkar du vara en av de olönsamma så – tant pis som de säger i Frankrike. Listan på bristande konsekvensanalys kan göras oändligt lång. Varför blir det så här? Varför blir det så himla krångligt och dyrt och dåligt så fort SKL (stat kommun landsting) ska göra något? Det kan ha att göra med ett naturligt fenomen som handlar om komplexa system. Tyvärr. Ju mer en organisation växer, desto mer komplex blir den. Den marginalnytta som varje ny resurs tillför sjunker. Man tänker att det måste till ännu mera pengar, regler och tjänster för att lösa problemen. Och håller på sådär. Tills systemet kollapsar. 

Det känns som om det är dit vi har nått med organisationen Sverige. Vi har krånglat till allting så in i bara den så man riskerar att drabbas av akut utmattningssyndrom bara man öppnar en tidning, slår på en radio eller nyhetssändning och får rapporter om alla dumheter som begås. 

Så tillbaka till huvudfrågan, ska vi ge upp? Jag är rödhårig och rätt envis av mig. Gillar inte tanken. Och jag tror verkligen att alla människor gör sitt bästa utifrån sin egen situation och sina egna erfarenheter. Men det hjälper ju inte, när systemen vi jobbar i har vuxit sig så komplexa att de är utom kontroll. ”Vi går till botten där vi står, men flaggan den går i topp.” Som Mikael Wiehe sjunger i Titanic.

Kanske är det dags för ett folkuppror. För det är alltid vi – folket – som får ta konsekvenserna. Det är sjuksköterskan (läraren, polisen, vårdbiträdet)  som får ont i magen för att hen inte längre kan utföra ett bra jobb, därför att ”dököttet” i organisationen har svällt ut och tagit upp så mycket resurser i anspråk att det inte blir något kvar till de som ska utföra det riktiga jobbet. Jag tänker på upplevelser i Himalaya, munken som sitter på golvet framför ett enormt stort och hänförande vackert mönster som ska bli en mandala. Han håller ett strå i munnen, böjer sig ner, tar upp ett färgat sandkorn, lägger det på sin plats. Timme efter timme, månad efter månad. När det är färdigt. Meditation. Och sedan. Stora kvasten. För att påminna oss om att livet är förgängligt, att det som byggs upp också kommer brytas ner. Det är vackert. Naturens gång. Jag tror inte det kommer bli något folkuppror, ingen vill hålla i kvasten. Men vissheten om att naturen har sina regler och att vi är del av naturen får mig att vara rädd om nuet.

Så nu går jag ut och gräver i landet, och mockar lite hästskit. Sen ska jag engagera mig i bastuföreningens årsmöte. Det känns som en lagom lokal nivå, just idag.