Himma igen, efter att i en vecka ha gottat mig åt umgänge med barn, barnbarn, släktingar och vänner i och ikring huvudstaden. Intar köket, sätter fyr på vedspisen, vattnar de försummade blommorna och tar fram surdegen som blir så glad över att få lite uppmärksamhet att han producerar bästa brödet hittills. Roland har levt ungkarlsliv, och gjort det män är bäst på, fokusera på jobbet. Som just nu består i att styra upp tre byggprojekt och ett gigantiskt solcellsprojekt på gården där vi bor. Män är bra på att fokusera på jobbet, kvinnor är bra på att fokusera på allting annat, och på jobbet så klart (vi är ju kvinnor). Det fick jag lära mig på teve, Ekdal och Ekdal igen. Min kompis Lena Gustafsson har intervjuat tretton kända män, och givit ut boken Har Mannen Någon Framtid? Frågan om manskrisen (inte mansgrisen) får bästa sändningstid på SVT. Vi kvinnor har kämpat länge, för att ta oss in på männens revir. Vi har gjort enorma framsteg. Samtidigt har vi i jämförelse bättre hälsa, vi lever längre, har fler vänner och bättre kontakt med våra barn och föräldrar. Flickor har dessutom mycket bättre betyg i skolan och fler platser på universiteten. Jag tänker, det är inte så konstigt att pojkar och män känner sig vilsna. Den traditionella mansrollen är på väg att raderas. Det svenska samhället har bara fem procent maskulina drag (minst i världen) enligt professor Geert Hofstede. Jag frågar mig, var är manskampen? När får vi se män och pojkar gå med plakat på gatorna och kräva tillträde till kvinnornas revir. Kräva ett rikare socialt liv, fler vänner, bättre hälsa och mera tid i hemmet. Och när det händer, kommer vi att släppa in dem? Eller kommer vi stå där med våra kritiskt granskande ögon och välmenta förmaningar som gör att de drar sig tillbaka till sina mansgrottor igen och slickar såren. Det är upp till oss nu tjejer – eller hur?