Upptakten till romanen Kallstrålar kom till mig en eftermiddag i mars. Jag var ute på mina gamla tjärade träskidor på Nämdöfjärden. Den nedåtgående solen speglade sig i skaren som bredde ut sig i aprikosrosa nyanser åt alla håll. En längtan tog tag i mig, vad skulle hända om jag bara fortsatte. Utåt fjärdarna. Tjugo år senare publicerar jag första delen av Kallstrålar. Romanen börjar just så, när Sara inte står ut längre, ger sig ut på skidor. Skaren bär, och hon vill bara fortsätta …

Att vilja skriva en bok är inte samma sak som att göra det. Här är några milstolpar på min väg till att faktiskt sitta ner och få ur mig en berättelse, som så småningom skulle bli en bok. Julia Camerons steg-för-steg bok The Artist’s Way vägledde mig igenom lager av motstånd jag hade inom mig. Motstånd för att göra något av min egen kreativitet. För att inte kunna fuska tog jag en vän och mentor till hjälp, stort tack Anna-Maria Eiderbrant!
Konsten att skriva en roman. Var en av alla böcker jag hittade i pappas dignande bokhyllor, med klokhet inom de flesta upptänkliga områden. Du skrev fackböcker, men kanske hade du velat skriva en roman. Jag lade boken bredvid sängen, läste lite varje kväll, och plötsligt kändes det viktigt för mig att skriva den där romanen.
Förenkla livet var en annan milstolpe. Eftersom jag alltid såg till att leva mitt i ett snurrande kaos där jag hela tiden var behövd tog jag mig aldrig tid att sitta ner och göra det som måste göras. Producera ord. Så jag kallade på hjälp, och hjälp kom. I form av underbara vänner som hjälpte mig med mitt franska drömprojekt Château Garreau. Drömprojektet hade annars kunnat bli en mardröm, en kvarnsten kring min hals. Speciellt sedan min älskade partner Göran dog i cancer.
In i mitt liv klev också Roland, och vi flyttade till hans hemland Kanada. Här i den lugna bergsstaden Canmore skulle jag få tid att skriva. Så, nu fanns allt på plats. Jag gick en åtta veckors lång skrivkurs på distans för Jorun Modén – tack Jorun för fantastiska verktyg och kunskap hur man använder dem.
Den som till sist fick mig att sätta mig ner och göra jobbet var faktiskt Jan Guillou. Jag surfade runt efter författartips och hittade dessa två: “Inspiration är för amatörer.” Dvs vänta inte på att allt ska kännas rätt, bara skriv så kommer inspirationen. Det andra var att han skriver ettusen ord per dag när han är inne i bokproduktion. Men han gör det varje dag, och då blir det en bok. Jaha, tänkte jag, det låter ju inte så svårt. Jag satte upp målet femhundra ord om dagen och lyckades hålla det, nästan.

Innan vår resa till Nepal i november 2014 skickade jag in det digra manuset till det som senare skulle bli Kallstrålar del ett och två, till sex olika förlag. Fyra av dem refuserade direkt, men två tog sig faktiskt tiden att läsa hela manuset och komma tillbaka med kommentarer. Tänk om jag lyssnat på den lektör jag anlitade tidigare i processen. Förlagen sa ju samma sak. Välskrivet men spretigt kan man sammanfatta kritiken. Jag hade drabbats av total och obetvingad skrivlust, låtit min fantasi skena iväg i alla olika riktningar, glömt bort röda tråden och allt sånt där som man bör ta hänsyn till.
Det tog ett långt tag innan jag orkade sätta mig ner igen med materialet. Och Stora Saxen! Jag bestämde mig för att göra två böcker, dels genom att klippa bort alla sidospår. Dels genom att fördjupa huvudkaraktärerna. När jag till sist var klar orkade jag inte riskera att bli refuserad. Jag fick kontakt med Mats Lundgren som driver förlaget Ultima Esperanza. Mats är en oerhört duktig redaktör. Han tog mig igenom processen att bli publicerad. Idén att göra en del tre föddes ganska snart, nu hade jag fått blodad tand och ville starta mitt eget förlag. Vilket jag gjorde i november 2018, Kallstrålar 3 – Miriams bok, är min första utgivning.
Mitt mål är fortfarande att bli publicerad hos en av de stora förlagen. Kanske jag ska ge mig på noveller härnäst. Har många idéer i som står på kö. Eller så blir det romanen om Lo, en berättelse som börjar i Himalaya.