Skillinge bastu ligger vid havet, en liten bit utanför byn, mot Gislövshammar till. En av de första sakerna vi gjorde när vi flyttade hit var att kontakta föreningen Våg&Svall som driver bastun, och se till att bli medlemmar. På söndag kvällar är det dambastu. Gubbarna som haft den innan oss har eldat på ordentligt så vi sitter eller ligger på de lägsta lavarna. Lägger inte i ny ved, väntar på att temperaturen ska sjunka lite, och när den gjort det börjar bastusamtalen. Efter en runda med hur helgerna varit kommer vi in på regeringsfrågan, den är liksom på agendan hela tiden. Förutom väder och vind och sånt. När de väl får ihop det kommer det kännas tomt. Vad ska vi prata om nu då? Inte heller denna heta afton lyckas vi lösa frågan, väljer att gå vidare. Någon håller på och röjer ur sitt barndomshem. Det är sånt man gör i vår ålder, föräldrarna finns inte där längre. Av en eller annan anledning. Kvar finns däremot minnen – och böcker. Vad ska vi göra med dem? Nationalencyklopedins samtliga band, Strindbergs samlade verk, historia, geografi, naturvetenskap. Romaner och deckare. Barnböcker. Rad efter rad i bokhyllor, låda efter låda undanstoppade på vinden. Alla dessa ord på papper. Samtliga framtänkta, noggrant nedplitade och redigerade. Utgivna. Hur många loppisar behövs för att kunna bli av med alla böcker? Inte ens om vi sätter priset till noll kronor vill någon ha dem, möjligen att tända brasan med. Eller kanske om de har fina läderryggar med guldtryck, som en trendig inredningsdetalj. Men kan man … slänga böcker? Det känns så sorgligt. Det är så mycket möda bakom. Vi stoppar ner dem i ytterligare en flyttlåda. Flyttar hem till den egna vinden. I väntan på …
Det är ingen i bastun som vet att jag skriver böcker, vill inte det ska bli pinsamt, att de ska känna att de borde köpa för att uppmuntra mig. Jag vill att folk ska köpa mina böcker för att de är välskrivna och underhållande. Och när de är utlästa kan man ha dem till att elda bastun med.