Fasantuppen kliver runt på gräsmattan, han tar för sig av solrosfrön som hans betydligt mindre släktingar sprätter ner från matstationen. Vindbyarna sliter i småfågelfjädrar, fasanen på marken är tämligen oberörd. Det regnar, horisontellt. Sörjer inte att morgonens springtur är inställd. Vi ska åka norrut, fira Rolands mamma Vinnie som fyller år på den internationella kvinnodagen, nittioåtta detta år. En stark och självständig kvinna som drivit jordbruk, överlevt cancer två gånger, fött upp sex barn, skiljt sig, omskolat sig, varit politiskt aktiv och klarat sig själv i sitt hus med sin hund och sina katter, tills för två år sedan. Nu gör hon varken ett starkt eller självständigt intryck. Hon är beroende av den snälla vårdspersonalen på hemmet i Diö där hon bor, och blir alltmer skör i sin lilla magra uppenbsrelse. Jag tänker livets cirkel, om ingenting oväntat händer oss sluts cirkeln genom att vi blir svaga och beroende igen. Precis som när vi är små barn.
Tankarna går till mamma Karin. Det var fyra år sedan du gav upp, valde att lämna jordelivet för att förenas med pappa. Jag har så mycket att tacka dig för, först och främst att du födde mig. Bra tre år innan jag blev till drabbades du av polio, du jobbade som barnsjuksköterska, blev smittad. Det var innan vaccinet kom. Många i din situation blev övergivna. Du och pappa var ganska nygifta när det hände. Han hämtade dig vid sjukhusets port, bar dig till bilen som var en tvåtaktad Saab. Körde ner till Rivieran genom efterkrigets Europa. Ni tog in på fina hotell, firade livet. Du kom i kontakt med en sjukgymnast som hade nya banbrytande idéer. Att förlamade muskler kunde tränas upp. Du fick tillbaka funktionen i ett av dina ben. Och fick en enormt ökad livskvalitet. Du kunde ta dig fram med kryckor, köra en liten handikappanpassad Daf med automatväxel, och du kunde arbeta. Du var en sportig tjej mamma, innan polioviruset invaderade din kropp, du och pappa åkte på bröllopsresa till Riksgränsen. Men var du missunnsam mot oss andra i familjen när vi drog iväg på skidor, skridskor, vandringar, golfrundor, ridturer? Svar nej. Blev du bitter, beklagade dig? – svar nej. Du kom hem efter en resa till London med ett grönt jumperset, en tunn rundringad cashmeretröja med kort ärm, utanpå den en långärmad kofta i samma färg. Elegant, sextiotal i villaförorten, damluncher och Philip Morris med munstycke. När jag och syrran flugit ur boet flyttade ni till sommarstugan på Ingarö. Permanent. Granne med rådjur, sjöfågel och räv. Sydvästen drog in från havet, nordanvinden ner från berget, strömavbrotten avlöste varandra under bistra vintermånader. Jumpersetet byttes mot norsk tätstickad lusekofta. Men aldrig någonsin tog du på dig offerkoftan mamma. Den fanns inte i din garderob, låg inte instoppad i nedersta lådan i byrån, hängde inte på en krok bakom jackorna i hallen.
Tack mamma, för att du var så generös, för att du alltid hade tid att lyssna, för att du lagade så goda köttbullar och pannkakor och alltid samlade människor omkring dig, i ditt kök. Du hade en sån fantastisk tillit till livet, låste aldrig en ytterdörr, bodde själv i sommarstugan vid vägs ände. Du var en av de starkaste människor jag mött, även om du inte såg dig själv på det sättet. Och eftersom du inte hade någon offerkofta så slapp jag ärva den. Tack.
