Världen stannade. Eller gjorde den inte det?
Jag bländas av det gula, rapsen som tävlar med den oklippta gräsmattans maskrosor. Släpper ut hunden i gryningen, går in och gör iordning en termos med varm choklad. Dubbelmacka med basilika och brie. Vi packar ryggsäckarna och ger oss ut i skogen. Näktergalen har kommit, han sjunger i kapp med koltrasten. Och lövsångaren, gransångaren, bofinken … Det doftar, nyutslagen björk och ramslök. Vita stjärnor täcker marken, jag repar några gröna blad för att ge stuns åt kvällens middag. Träder in i den vackraste av alla katedraler, den bokarna bildar varje vår. Raka stammar på perfekt avstånd från varandra så man kan springa, hoppa och jaga hunden. Eller bara stå och förundras. Ta in den skira grönskan. Tänker att naturen är till för sig själv, inte för oss. Den struntar blankt i att jag står här med tårar i ögonen och tycker det är sååå vackert.
Letar tecken på att världen stannat. Hittar inget.
Böljande landskap, knotiga stammar på rad som får mig att tänka på vinfälten kring Château Garreau. Vinstockarnas blommor är pyttesmå, äppelträdens vulgärt vackra, i olika nyanser av vitt och rosa. Vi följer hunden som förgäves jagar lekande harar över ett knallgrönt fält. På väg ner mot vattnet passerar vi stenar som människor för länge sedan placerat i en ring, av någon anledning. Vi sätter oss på varsin, det faller regndroppar från molnen. Gullvivor och majnycklar (har jag lärt mig att de fläckbladiga orkidéerna heter) suger girigt i sig. Vinden friskar i från havet, jag drar upp huvan på regnjackan. Glad att vi hann äta vår frukost i en skogsglänta innan regnet kom.
Tänker att vi människor inte passar in här. Att det bästa vi kunde göra för moder jord var att låta oss bli utrotade. Vi är en invasiv art. Vi skövlar skogens katedraler för pengar, så att vi kan bygga katedraler i sten. Där vi sen ber om syndernas förlåtelse.
Men tänk om.
Tänk om det här stannandet kan leda till något bra. Något som gör att vi förtjänar en plats på jorden. Att vi slutar tro att det är vi som bestämmer.
