Stryka tillhör inte en av de sysslor som jag gärna tar itu med. Så högen med plagg som verkligen blir mycket snyggare av att plattas till innan man tar dem på sig har fått växa sedan typ årsskiftet.
Hunden är rastad, hästarna ridna, plantorna i växthuset vattnade och gödslade, tidningen läst och middagen planerad. Kulingen visslar kring husknutarna och feta regndroppar kastar sig mot fönstren. De nyligen utplanterade kålplantorna hukar sig under markduken som fladdrar likt en stormfock i vindögat. Undrandes vad det var som hände. Här bodde vi så hemtrevligt och mysigt i växthuset, fick vatten och vänliga ord varje dag, sträckte oss stolt mot solen som glittrade sig ner genom glastaket.
När typ allt är gjort som ska göras och utomhus inte känns som ett lockande alternativ tänker jag att ”det är Nu Lena, det är NU du ska börja skriva på din nästa roman”. Och det är då jag tar med mig mobilen in i tvättstugan, sätter på Spanarna på SR Play och sätter i sladden till strykjärnet. Så nu är garderoberna fyllda med nystrukna kläder. Känns väldigt meningsfullt, att vara redo liksom. När livet återgår till det normala och vi ska ta igen alla missade kalas. Men tänk om det inte händer, eller om det dröjer jättelänge. Jag halar hem tankarna till här och nu. Som när jag vevar in en gäddwobbler med min Ambassadeur 5000. Här och nu, coronamantrat. Inga framtidsplaner för det är ingen idé, inget ältande av det som inte blev något av för det är helt meningslöst.
Att skriva en roman handlar om här och nu. Det är ett gigantiskt projekt som tar massor av tid i anspråk och som man sen blir bedömd på, så det är skitläskigt att ens tänka tanken att börja. Ändå känns det oundvikligt. Den välbekanta krypande känslan i kroppen när jag inte gör det jag ska utan en massa andra saker. Krypet är inte längre en enstaka liten svartmyra, utan en hel armé av stora skogsmyror som vandrar runt i kroppen. Och vad gör jag åt det? Sätter mig och skriver om eländet. Känns det bättre? Ja, faktiskt lite. Det är som att själva skrivandet gör att myrorna går in i passivt vinterläge. Och medan orden kommer på pränt har tidens vargtand tuggat i sig ännu en halvtimme och det är hög tid att börja laga mat.
Men i morgon – Då!
