Rödhårig och smart, charmigt leende och dialekt från ett landskap fullt av entreprenörer. Liberala värderingar med miljö, företagande och levande landsbygd som hjärtefrågor. Klart jag röstade på dig Annie. Men vem är du egentligen? När ska vi få höra något från din mun som inte bara är väl inövade fraser framför din mediatränare? Samma sak med AKB, så himla perfekt, så oerhört opersonlig. AKB har visst kommit ut med en mycket personligt skriven bok, men snälla Annie, gör inte samma misstag. Ta fram din personlighet redan nu, för jag är säker på att du har en. Vad är det som gör att kvinnor i ledande positioner ofta blir som stela robotar? Kanske det kvinnliga gisslet, allt måste vara perfekt. Eller så är det rädsla, för att bli attackerad, mobbad, uthängd, bränd på bål. Annie, igår fick du frågan i Aktuellt. ”Vad har du att säga till den här väljaren?” Apropå löftet att Aldrig bilda regering med Stefan. Tänk om du då hade tagit en liten paus, och erkänt att det kanske inte var så himla smart gjort att ge ett löfte som du inte kunde hålla. Att du är ledsen att du gjort någon besviken, att du när löftet gavs faktiskt trodde på det du sa, men att du nu har ändrat dig. För det är sådana vi är, vi människor. Vi kan vara absolut tvärsäkra, så går tiden, nya insikter och förutsättningar, och så är vi inte så tvärsäkra längre. Vi ändrar oss. Och det är okej.

För att skapa mig en egen bild av Annie, som visar på lite mer mänskliga sidor, skrev jag i höstas en mininovell. Varsågoda.

Annie stängde dörren till sitt rum och tryckte på knappen som skulle få en besökare att förstå att hon var upptagen. Hon rullade ut yogamattan på golvet, hängde den mörkgröna dräktjackan över en stolsrygg och lättade på skärpet i midjan. Herregud så skönt det var att ge magen full frihet. Hon måste ta tag i det där med maten, hur nu det skulle kunna gå till. Fem-två metoden hade varit ambitionen efter sommarens många undantag från LCHF. Men med ett helt batteri av partiledare, lobbyister, beslutsfattare och journalister som behövde bearbetas. Över en lunch, en aw, eller en middag. För att inte tala om dessa oändliga rundor med kaffe och smördrypande kardemummasnurror från Fabrique. Glöm det.
Två dagar med ynkliga femhundra kalorier, skulle det bli på helgen då? CJ som tog emot henne på fredagkvällen, iförd förkläde och med gulliga spisrosor på kinderna ovanför skägget. Doften av något flamberat, gräddigt, oemotståndligt. ”Nej tack älskling, har kört femman hela veckan, nu är det dags för tvåan.” Skulle inte tro det, han är ju det käraste jag har. Möjligen i konkurrens med Ester.

Hon lade sig på rygg. Placerade händerna på magen och andades in, höll andan ett tag och lät sedan luften sakta och länge sippra ut genom munnen. Händerna sjönk ner och efter fyra andetag lättade den molande värken hon haft i huvudet sedan hon lämnade Ester på dagis i morse. Hon som aldrig brukade dricka en droppe. På något sätt hade hon glidit in i samma vanor som de andra i maktens korridorer.
Planet från Paris hade varit försenat igår och det kändes som att hon kröp ner hos Carl-Johan i sängen bara ett ögonblick innan väckarklockan ringde. Hade kanske inte gjort någon skillnad om hon gått och lagt sig i vanlig tid. Omöjligt att sova innan en sådan här dag, en dag som skulle kunna utgöra kronan på verket i Annies yrkesmässiga liv.
Hon sträckte sig efter mobilen hon lagt bredvid sig på parkettgolvet. Satte den på ljudlöst och noterade att hon hade sjutton minuter på sig. Sjutton minuter innan hon lugn och samlad skulle inta podiet i plenisalen. Med blusen noga instoppad innanför kjolskärpet, det rödglansiga håret nyborstat och det där lite hemliga leendet, som hon övat in framför badrumsspegeln. Varje morgon, så länge hon kunde minnas. Någonstans inom sig hade hon vetat redan som barn. Att det fanns en plats för lilla Annie i de stora sammanhangen.
Hon intog yogapositionen skulderstående, ansträngde sig för att få benen att peka spikrakt upp mot taket. Kände hur livet återvände till hennes trötta vader. Hon borde tackat nej till den personliga inbjudningen från president Macron. Det var klart dålig timing att komma hem från en resa som kändes som ett fyrtioåtta timmars marathoncocktailparty, natten innan riksdagen skulle rösta om Sverige skulle få sin första kvinnliga stadsminister. Men man tackar inte nej till Emmanuel Macron, så är det bara. Och hon behövde sina mäktiga bundsförvanter, både i och utanför Sverige. Speciellt behövde hon Emmanuel.
Fyra minuter kvar. Såja Annie, rak i ryggen, avslappnade axlar. Hon satte ner fötterna i sina högklackade pumps, rättade till sömmarna bak på strumpbyxorna och nickade mot sig själv i den guldinramade spegeln.
”Okej tjejen. Nu tar vi det härifrån.”
I exakt två veckor hade hon haft uppdraget att sondera inför en ny regering. Efter tio dagar var hon nära att kasta in handduken, men sen hade hon fått ett samtal från Löfven som ändrat allt.

Mobilen vibrerade i handväskan. Vibrationssignal betydde att det var någon ur hennes VIP-register som ringde. Ester, CJ, mamma, Löfven, Norlén, Säpo-Lars … Från och med i morgon skulle hon, om inget oförutsett inträffade, få utöka listan med alla möjliga namn. HMK bland andra.
Det var CJ, men är han helt dum i huvudet eller? Ringa nu. Herregud, det måste ha hänt något. Allvarligt. Han skulle aldrig ringa och störa så här annars. Hon kände hjärtat banka till i bröstet, adjöss med yogalugnet. Ta dig samman Annie, svara. Tre korta knackningar på dörren.
”Dags.”
”Kommer, ge mig en minut bara.”
Hon tvekade ett par sekunder, tryckte på grön lur. Sammanbiten röst.
”Hej. Har det hänt något?”
Inget svar. Det måste vara allvarligt.
Tre knackningar på dörren, hårdare denna gång.
”Annie, du måste verkligen komma nu.”
”Ja, ja.” Hon öppnade dörren. Stålsatte sig för att verka lugn och samlad.
”Hej Jane, jag ska bara avsluta det här.”
Jane himlade med ögonen. ”Okej, men gör det gående.”
Annie satte telefonen mot örat. CJ:s röst lät inte alls stressad, bara glad och lugn.
”Sötnos, jag vet att du inte har tid. Men jag måste bara säga att jag älskar dig, och att jag är så otroligt stolt över dig. Hur det än går idag. Ester och jag har middagen klar när du kommer hem. Hon fick bestämma menyn. Det blir pannkakor. Med vispgrädde.”

Annie steg in i hissen, höll telefonen tryckt mot bröstet en stund. Hon såg in i speglarna som täckte hissens väggar. Lade på det där hemlighetsfulla leendet. Dörrarna öppnades och Annie Lööf tog sina första steg, in i en helt ny värld.