Väluppfostrad, smaka på ordet. Låter det lite gammaldags, förlegat kanske? För det tankarna till auktoritet, kränkningar och underkastelse?
Solen stiger upp över molnbanken som parkerat sig ovanför Bornholm. Idag är det inte så mycket spring i benen, däremot ett trivsamt lunkande på den frusna stranden. Roland och jag delar tankar kring gårdagens middagsbjudning, vi hade bjudit över en familj som försörjer sig på matproduktion. Vi är båda två ”in awe” som vi skulle uttryckt det i vårt forna hemland, över familjens två pojkar, nio och sju år gamla. Innan gästerna anlände tänkte jag, hur ska vi kunna roa barnen? Vi som inte ens har en teve, och inget hemligt förråd av leksaker, inga spel förutom en kortlek. Visade sig snabbt att min oro var helt obefogad. Dessa två klarögda och rakryggade pojkar tyckte det var underhållning nog att hänga med oss vuxna. Lyssnade intresserat, smakade av allting vi åt, pratade lågmält. Som att de visste att de skulle bli lyssnade på. Båda utstrålade en sån genuin grundtrygghet. När fördrinken drog ut lite på tiden satte de sig ner och spelade kort en stund, sen var det dags för middag. Både föräldrarna och värdinnan försäkrade pojkarna om att de fick springa iväg hur gärna som helst, men de valde att sitta kvar. Lyssna och lära, komma med egna erfarenheter. Vi hade en oerhört trivsam middag, alla vi sju runt bordet.
Jag minns hur det var när jag själv var barn, jag älskade att sitta vid de vuxnas bord. Lyssna, känna gemenskap och trygghet. Lära mig saker jag haft nytta av hela livet, och jag syftar inte bara på snapsvisorna.
Vad är det som har påverkat de här två pojkarna, som gör att de inte kräver total uppmärksamhet, inte behöver underhållas med paddar eller telefoner, inte skriker och bär sig åt? Jag vet inte, men det kan vara så att de inte har gått på dagis. Oj, oj, nu bränns det känner jag. Reflekterar över mitt eget föräldraskap. Klart jag ville jobba, göra karriär. Klart jag satte barnen på dagis. Men vad händer då, när vi äntligen träffas, den lilla tid av dagen som är kvar? Både jag och barnen är trötta. Mat ska lagas, disk ska diskas, mötet i morgon ska förberedas. Det blir inte så många minuter tillsammans. Och de minuter vi får vill jag ska vara deras. Jag vill kompensera för brist på tid. Jag tar på mitt ansvar att leverera roliga upplevelser, i stället för vardag.
Allt har ett pris, barn som går på dagis blir högljudda, barn som inte lär sig anpassa sig och respektera vuxna blir odrägliga. De lärare jag pratat med, storstad som landsbygd, säger alla samma sak. Det finns ett gigantiskt disciplinproblem i skolorna. En orimligt stor del av tiden går åt till att bara få tyst och lugn i klassen. Vi pratar inte om stökiga tonåringar, utan om ettor och tvåor som helt lider brist på, just det, uppfostran.
Jag tänker att det vore bra om vi började sätta upp ömsesidiga samhällskontrakt. Vi vet alla vad staten förväntas ge oss medborgare i Sverige, och att vi medborgare förväntas ge staten pengar i form av skatter. Men vi kanske ska leverera något mer för att det hela ska fungera. Varför inte börja med ett ömsesidigt kontrakt mellan föräldrar och skolan? Vi föräldrar åtar oss att leverera barn som visar respekt för vuxna, och som kan sitta stilla och vara tysta åtminstone en kvart i taget. Så åtar sig skolan att leverera duktiga och engagerade lärare med de senaste kunskaperna i hur hjärnan fungerar och hur inlärning går till.
