Ekdal och Ekdal är ett program på SVT som tar upp viktiga ämnen. Senast handlade det om internet. Kloka kvinnor och män delar med sig av erfarenheter, tankar och goda råd inför framtiden. Alla rörande överens om att internet har utvecklats i en riktning ingen kunde förutse när vi unisont ropade halleluja för tjugo år sedan. Problemet är att nätet är fyllt med människor. Vi är tyvärr inte bättre. Vi har våra svagheter. Och på internet får de fullt utlopp. På internet råder anarki, vilket enligt min favoritbok Upplysning Nu är det absolut värsta av alla samhällsskick.

Jag minns euforin, jag var själv i branschen för tjugo år sedan. Vi stod på scen och visade power point bilder på Framtiden. Alla ville vara med i det nya. Den nya ekonomin. Den nya världen. Internet skulle ge oss allt det vi behövde för att bli kloka och upplysta människor som kunde leva i samförstånd med varandra och lösa våra problem via videokonferenser. Resandet skulle minska och miljön bli bättre. Men vad var det som hände? Frågar sig inte bara gemene man/kvinna utan även Mark Zuckerberg, Larry Page och Bill Gates. 

Vi åker bil i mörkret, på Ingarös smala och krokiga vägar. Barnbarnen sitter i baksätet, jag frågar sonen Joakim om hans syn på hur internet utvecklats. 

– Internet har gjort oss till grottmänniskor igen. 

– Hur menar du då?

– Mamma, hur upplever du själv internet?

– Ja, det är konstigt, svarar jag, alla pratar om hur mycket hemskt som försiggår på nätet, i mina flöden finns bara snälla människor och trevliga händelser.

– Så klart, för det är vad du gillar. De som utvecklar sociala medier och söktjänster vill att du ska använda dem. Så de förser dig med mer av sånt som du tycker om och reagerar på. 

– Så att man ska slippa ta in något nytt. 

– Ja precis. Vi blir grottmänniskor som sitter i våra spegelgrottor. Tror att världen ser ut som den gör i grottan. För varje like förstärks vår bild.

– Det där låter ju värre än Orwell.

– Mycket värre, för det finns inte ens någon övermakt som man kan skylla på. Det är bara algoritmer. 

Jag riktar uppmärksamheten mot snart treårige Leovin i baksätet. Det är där vi måste börja. Och det är bråttom. 

Men vem ska träna barnen i kritiskt tänkande och nätetik när vi alla är analfabeter?