Varför? Är frågan jag går till sängs med. Varför i hela friden lägger jag så mycket tid av mitt liv på skrivande. Ord som bara når en liten mikroskopisk fjärt av mänskligheten. Vad spelar det för roll? Jag skulle lika gärna kunna lägga av, lägga ner, koppla ur. Lägga tiden på annat, det är inte så att det saknas alternativ.
Så nu är jag här, där jag föresatte mig att vara. Avsätter tid för skrivande, skriver, publicerar. Tar mitt eget kreativa uttryck på allvar. Och vad händer då? Jo då tvivlar jag på hela meningen med det hela. Somnar ändå, som vanligt. Jag har mina mentala knep att stänga ner hjärnan (du som är intresserad av just detta kan kontakta mig via mail).
Vaknar, ny dag, morgonens springtur bjuder på soluppgång över havet och en ovanligt stor flock gäss som konfererar inför dagens beslut om vilka åkrar som ska invaderas.
Frukost. Honungen var flytande när jag köpte den för en månad sedan av kvinnan som satt upp bikupor i sin villaträdgård. Den har nu antagit fast form. Honung beter sig så av naturliga skäl och jag undrar vad de tillsätter i de för evigt flytande produkterna i butikshyllorna. Efter visst arbete blandar den sig snällt med yoghurten från Skånemejeriet. Dags att titta på dagens mail. Och här får jag svaret, varför jag håller på som jag gör. Skriver alltså.
En borttappad kusin som bor så långt upp i norr som det nästan är möjligt har hört av sig med underbart filosofiska utläggningar med anledning av Ordskott. En väninna på Öland, en annan utanför Stockholm. Det räcker, det finns någon där. Jag behöver inte en jättestor skara läsare, om jag sår något litet frö någonstans hos någon. Som gör att den människan i sin tur sår sina frön. Då har ingenting varit förgäves. Så tack, du som läser.
Kanske jag ska lägga in en funktion som gör att man kan kommentera. Eller inte, nu kom den där ångesten igen, tänk om kommentarsfälten lyser tomma …
Nu går jag ut i stallet och mockar i stället.